Tassar så tyst jag kan uppför trappan med E2, in i sovrummet. Lägger försiktigt försiktigt ner henne i sängen, vågar knappt andas. Smidigt som en ninja lägger jag mig ljudlöst bredvid. Kommer på att jag glömt (!) ta av mig byxorna. Tyst, ja för att inte säga panterlikt, tråcklar jag av mig dem och släpper dem försiktigt på golvet. Drar upp täcket och lägger mig tillrätta. Andas ut efter den stora anspänningen det innebär att absolut inte väcka det barn som sover. Sträcker mig sen efter mobilen för lite kvällsslösurfande och lyckas då på något outgrundligt vis sätta på ”Sommar i P1” på HÖGSTA volym. Alltså på riktigt högsta. 30 cm från E2:s öra. Vinjettens ystra stråkar skär genom tystnaden i uppskattningsvis 130 dB innan jag efter inte helt panterlikt eller ninjamässigt fumlande lyckas stänga av fanskapet.

Jodå, det går bra nu.